ganasgalna

Hur mycket galla jag än spyr på Stockholmare o hur mycket jag än blir galen på det mesta kring vår huvudstad så kommer jag antagligen aldrig komma ifrån att jag faktiskt är en av dem.
Efter 18 år som inbiten "Söder-om-Söder"-tjej sitter allt i ryggmärgen. Märker det när jag i fredags beger mig in till stan.

Egentligen börjar det nog redan tre steg från sängen när jag står vid garderoben, i extas över att få välja och vraka på allt därinne. Det som är bra med Stockholm i modesyfte är att du faktiskt i princip kan se ut hur som helst.
För att citera min skidskolechef Stefan "Tänk dig det värsta du kan komma på, multiplicera det med tio. Du är inte ens i närheten..."
Med andra ord. Om jag så tar på mig en av mammas gardiner, spänner åt med lite eltejp i midjan och stoppar fingrarna i ett eluttag så kommer det ALLTID finnas någon som är värre.

Nåja, tillbaks till ämnet. Gick ner till tåget och här kommer väl det minst Stockholmiga idag. Jag säger "Hej! Södra tack!" till spärrvakten. För det första, ingen säger Hej! och ler mot en spärrvakt (de ses mest som nån slags inredning på stationen). För det andra, ingen riktig Stockholmare åker med remsa.
Upp på tåget. Det är fredag morgon och klockan är 9.06 (vem tusan kom förresten på att göra om tågtidtabellen efter tio år!?)
Det är lugnt och skönt på tåget. Nån gubbe sitter i telefonmöte, någon annan läser för sista gången igenom någon slags avhandling/läxa/mailrapport, några tittar bara förstrött ut genom fönstret och ser förorterna avlösa varann.
Och så jag och min Ipod (som förresten fått namnet Lillemor).

Jag går av vid Södra station, får upp farten till det obligatoriska Stockholmstempot. Går (!) i rulltrappan, är för tidig till frisören (lantisfasoner!)
Efter några minuter kommer min urgulliga (vilket uttryck!) frisör Kajsa och sedan har hon o göra med min kalufs i 2 timmar.
Vi hinner prata om allt mellan himmel och jord och här inser jag också hur Stockholmsk jag är när vi kan sitta och diskutera hur storstadsmänniskor förändras så fort det blir vår (blir ett annat kapitel).
Skyndar vidare från frisören, ner till tåget och åker in till City. Småspringer, mest för att hålla takten med resten av Stockholmarna nere under jorden på Centralen, bort till tunnelbanan.
Nytt storstadssyndrom: Kommer ner till tunnelbanan. Mörby Centrum 5 minuter. 5 minuter!!! Faaan. Då missade jag alltså just den förra. Skit.
Tunnelbanan kommer och alla ska på först. Helst innan de stackare som ska gå av hinner det.
Jag ska åka en station och tar såklart en sittplats. :)

Går av vid Östermalmstorg och skyndar upp på BirgerJarlsgatan. Totalignorerar nån som står o delar ut nåt slags flygblad (Förlåt alla som tycker att det är otrevligt, men helt ärligt. Om jag skulle ta mig tid till dem skulle jag faktiskt inte hinna nåt annat när jag var i stan. De är överallt!)
Springer bort till banken. Tar på mig en lite irriterad "åh, hur svårt är det att sköta sitt jobb"-min och går in. Funkar sådär. Gubben bakom disken är alldeles för trevlig. Antagligen är han inte en riktig Stockholmare? Fast alla andra kunder står ju också och ser trevliga och ler ut. Hmm....
Möter Sabine och vi går och äter nere vid Stureplan. DÄR kan man se både det ena och det andra vill jag lova. Mest av Stockholms gräddhylla.

Sen blir det shoppingtur. Vana Stockholmare som vi är lägger vi upp rutten Biblioteksgatan, Norrmalmstorg, PK-huset, H&M Hamngatan & Gallerian. Avverkas snabbt och effektivt.
Möte på SEB. Plötsligt känner jag mig lite lantis igen. Här har vi inbitna Stockholmare 50+. Förutom Lotta som är Göööööör-Göteborgare och skitrolig.
Går vidare till Wasavaccin och förbereder mig på en kö på nån timme. Kliver in i ett tomt väntrum. Har dom stängt? Skriver in mina uppgifter i datorn och så fort jag är klar ropar en dam bakom en disk "Ja, då kan du komma fram hit"
Plötsligt har jag en spruta mot TBE (fästingvaccin) i vänster arm och en Havrix (Hepatit A) i höger. Klar!

Chockerad över hur effektivt allt flöt på skyndar jag vidare  mot tåget. Armbågar mig fram bland ungefär HELA Stockholm på Drottninggatan. Går förbi en städare och tänker lite argt att han väl kan städa bort dom jävla pipande kattungarna o kaninerna som en gatuförsäljare står och plockar ihop efter ytterligare en dags (hur många års?) försäljning (?).
Vid övergångsstället precis innan  Åhléns City gör jag som  resten av alla människor. Jag går. Kvittar vad rödljuset visar eller om det är bilar på g. Här är det folket som bestämmer. Och dessutom, skulle nån få för sig att följa trafikreglerna trots människohavet är det ändå typ 50 pers innan mig som drabbas.
Fortsätter i slalom bort längs Klarabergsgatan till Centralen. Tränger mig fram till hon i luckan, fyrar iväg ett leende som inte besvaras en gnutta ens och småspringer ner på perrongen. Ser rumpan av mitt tåg men ser att det går ett nytt om 2 minuter.
Men vad nu? Stannar INTE i Farsta Strand, Trångsund, SKOGÅS (!) & Jordbro. Vadå, är det ett snabbtåg? Vem tusan har kommit på nåt så dumt en fredag när alla vill hem fort?
Jag får med andra ord vänta i en kvart!!

Ombord på tåget. Fullproppat.... och knäpptyst. Några slumrar lätt, andra sitter med ett nöjt "ännu en arbetsvecka avklarad"-leende på läpparna. Två ovanligt fräscha (behandling?) Skogås-alkisar småpratar tyst. Mannen framför mig plockar upp en medtagen bok men när han inte vänt sida på tio minuter inser jag att han sover.
Rundar ICA och missar således bussen som är en minut för sen. Svär tyst för mig själv över ytterligare 13 minuters väntan.
Hemma igen 18.07 och efter kinamat intar jag soffposition för resten av kvällen.

Intressant här är hur jag förändras beroende på vart jag åker. I Orsa hade jag blivit överlycklig om jag bara behövt vänta på bussen i en kvart. Här blir hela dagsplaneringen förstörd.

///Gana