ganasgalna

Herregud. Dagen kunde börjat med en katastrof.
Har ju sedan ett par veckor haft en rosa fin tofs fladdrande i hjälmen. Jag har blivit mycket fäst vid den och fått mycket beröm för den. Den har alltid suttit som gjuten och aldrig ens tenderat till att hänga löst.
Idag var jag så påväg ner för Slalombacken för att avsluta första lektionen med Fräsarna. Stannar till lite vid målhuset alldeles i slutet på backen. Sigrid bromsar upp brevid mig och säger lite försynt "Hanna, din rosa tofs ligger i mitten på backen"
En panik utan dess like sprider sig i kroppen på mig och jag känner snabbt efter bak på hjälmen. Ingen tofs.
"Va!? Varför tog du den inte!!!????" (stackars unge, men har man panik så har man)
"Men jag hann inte...jag hade redan åkt förbi..."
"Vi måste upp igen!"

När vi så kör in i liften (4min tills lektionen slutar) åker jag med Julia och hon undrar lite försiktigt:
"Men Hanna, vad är det som är så viktigt med den?"
Jag tittar storögt på henne.
"Vadå!? Det är ju en DEL av mig! Som en arm typ!"
"Haha okej. Om jag hittar den ska jag gömma den."
"DET SKA DU INTE!"
"okej...det ska jag inte. Men vad händer om vi inte hittar den"
 "Då kommer jag börja gråta."
"ÅH coolt! Kan du inte göra det!? Jag har aldrig sett dig gråta!"
"Nej, vanligtvis brukar jag inte gråta när jag har lektioner."
"Haha, nähä. Okej, nej men jag hoppas vi hittar den"

Vi slängde oss av liften, jag, mina tre elever och min praktikant Victor. Sen var det till att lägga en 11 fram till kanten på backen. Tvärnit. Vänder mig till Sigrid.
"Okej, den låg alltså i backen?"
"ja...på nån kulle tror jag."
"Var i backen? Till höger?"
"I mitten tror jag..."

Jag skiter i eleverna och kör världens aggressivaste kortsväng ner. Och DÄR, där ligger min älskade tofs. Lysande rosa i den vita snön (tror bestämt solen sken också).
Tjejerna och Victor kommer ikapp. Nu är jag normal igen.
"Så, hörrni tjejer. Nu kör vi ner o säger hejdå".

Slutet gott, allting gott!