ganasgalna

Så, nu har jag hämtat mig lite efter gårdagens strapatser. Känns dock som att någon slagit på mig medan jag sovit. Har världens blåmärke på höger knäskål efter ett fall på en sten, ett antal bulor i huvet efter skidorna då jag ramlade och hade dem på ryggen, svullna vrister och stela axlar. Men va tusan! INGEN TRÄNINGSVÄRK!! Moahaha!

Hade ju lyckats byta bort min kväll igår, sovit en timme, poppat popcorn och preciis tänkt sätta mig och titta på idol. Då kommer Malin in från restaurangen och frågar hur trött jag är om jag inte kan jobba åt Jens som mår illa.
Så there I went, på med jobbkläderna och in och jobba några timmar ändå. Firade min ledighet med en drink sen iaf. Och sen blev det sängen.

Men tillbaks till tidigare på dagen. Det var helt underbart väder igår, inte ett moln i sikte, ingen vind och några minusgrader. Jag och Jamila tog en promenad i snön (rättelse, vi pulsade runt på en lite plätt i en timme och gjorde kullerbyttor och snöänglar).
När vi kom tillbaka var det lunch men jag var fortfarande mätt från min sena frukost så jag struntade i den. Tänkte träna lite i gymmet och sen äta nåt innan jobbet klockan fem.







Men så kom Calle och lockade med skidåkning.
Han skulle upp på ett berg på andra sidan sjön och på nåt himla vis (ingen aning hur) fick han mig att vilja följa med. Jag, som hela tiden varit emot att gå och gå och gå i flera timmar för att åka skidor i tio minuter, följde med.
Vi fixade fram ett par turskidor och jag tog mina pjäxor och skidor på ryggen och så gav vi oss av.
Vi tog bilen halvvägs till dammen (så långt vi vågade med tanke på att det var ca 40 cm lössnö och oplogat, samt uppförslut på hemvägen). Sen började vi gå över stock och sten upp och ner. Lite gnällig var jag nog, men jag gnällde iaf med ett leende hela tiden. Skidorna på ryggen var inte så tunga som jag trott det skulle vara, men åka turskidor är verkligen inte min grej. Ramlade ett antal gånger och varje gång fick jag alltså utförsskidorna i bakhuvet. Mycket skönt och många svordomar. Vi hade ett par stighudar att dela på så taktiken blev "i uppförsbacke står vi på höger, i nerförsbacke står vi på vänster". 

Väl framme vid bergets fot, en timme senare insåg vi att vi aldrig skulle hinna, eller orka, gå upp för det stora berget. Vi hittade ett litet berg till höger som var helt vitt och såg jättegosigt ut så vi bestämde oss för att gå upp där.
Vi tog varsin väg eftersom Calle skulle reka lite vid en klippa. Vi besteg kanske femton höjdmeter på 45 minuter och väl uppe var det riktigt kallt eftersom vi nu var i skugga av det stora berget. Här skulle jag alltså byta pjäxor. Skalen, som hängt utanpå Calles ryggsäck, var totalt stenhårda och jag höll på att bryta fötterna när jag skulle få på mig dom. Sen skulle vi äntligen åka. Åket tog max sju sekunder och var visserligen helt enormt mysigt och skönt. Men med skidor på ryggen och vetskapen om att vi hade en timmes gång tillbaka var det nog inte helt värt det.
Vi skrattade av utmattning och sa bara "Fan vad värdelöst åk" när vi kom ner.
På vägen tillbaka tror jag att vi sammanlagt sa en mening till varann och när en snöripa hoppade fram ur ingenstans och skrämde livet ur båda två, rörde vi inte en min utan fortsatte bara gå.
Min stighud blev blöt och byggde en halv dm snö under skidan vilket gjorde att jag fick gå även i nerförslutningarna. Mycket skönt och kul.
Halv fem svängde vi in på parkeringer utanför personalhuset och sen kunde vi knappt gå ur bilen.

Herregud vad det är ovärt att gå på tur!

Glad och pigg efter cirka fem minuters tur.